e det nån mer som gråter floder när man tittar på "spårlöst"?? tänk vilken känsla att äntligen få träffa sin biologiska mamma/pappa. alla frågor man har ställt sig i så många år; varför? hur ser mamma/pappa ut? e jag lik? hur har dem det ställt? vad gör dem idag? tänker dem på mig? har dem glömt mig? vill dem träffa mig?......etc.....
jag älskar programmet å jag tycker det e kul att som nu TV 4 har ett sånt här program som hjälper dessa människor att söka efter deras biologiska som ibland kan vara en omöjlighet.
min syster michaela var med för 9 år sedan när programmet sändes i TV 3.... då hon sökte efter hennes biologiska pappa. som våran mamma en gång i tiden träffa i spanien på sin semesterresa å blev kär vid första ögonkastet. han ville ju gifta sig med mamma å hela bunten men då blev mamma skraj å tacka för sig... a kortfattat men på ett ung. så gick det till. då kan jag säga att jag grät floder å lite till när min systers pappa kom in i studion å hon fick träffa honom för första gången :)